Jag kan inte fatta hur jag kunde ha sådan tur. Tänk att jag lyckades gå in på SOS hemsida vid precis rätt tidpunkt för att hitta bilden på Poppy. Tänk att mina föräldrar välkomnade en hund till in i deras hus.
Vi är långt ifrån perfekta. Vi jagar änder på Hundöarna. Vi smiter genom staketet på altanen. Vi drar iväg i skogen och är borta i timmar. Vi äter upp saker när vi har tråkigt. Vi skriker när det är dags att klippa klor.
Men oj, oj, oj vilken jävla hund jag har! Hon ger mig gråa hår, hon får mig att svära och lova att aldrig mer titta åt en vinthund.

Och hon får mig att skratta. Hon gör att det spritter i hela min kropp, skickar lyckorus som kittlar i magen.
Kvällens klickerpass gick ut på att börja på ett kommando till "ledsen", sätta framtassarna på en uppochnervänd matskål och apportering av berocca-rör.
Svansen går i ett och hon håller på att krypa ur skinnet för att det är så roligt och hon vet inte vilket hon ska börja med att visa - så det slutar med att hon står med en tass på matskålen och är "ledsen" med den andra samtidigt som hon kikar mot hörnet där jag la apporten sist.
Hon är så otroligt duktig och lär sig skrämmande fort.

Och efter klickerpassen har vi börjat mysa på golvet. Vi gosar in oss i varandra och kryper och pussas och kramas.
Hennes blick, som oftast är fylld med bus och lek, är plötsligt trygg, nästan gammal. Den verkar säga "Det ordnar sig, matte, det gör det alltid".

Det gör ont i mig när jag tittar på Kora. Jag älskar henne så otroligt mycket.