Ras: Stabyhoun
Född: 15 juli 2003
Ville kom till oss när han var bara sju veckor och ett par dagar. Hans mamma togs från kullen när valparna var 6 veckor.
Han var en väldigt lugn och trygg valp, trots en tuff start på livet. Vi funderade ett tag på om vi skulle döpa om honom till Ferdinand, då han kunde sitta under det stora trädet vi har på tomten i timmar och bara njuta.
Familjen hade aldrig tidigare haft hund, och förutom min mammas golden retriver hon hade på 70-talet hade ingen av oss någon egentlig erfarenhet eller kunskap om djuret vi precis skaffat oss.
När Ville var omkring åtta månader attackerades han oprovocerat av en schäferhane, och efter det kom problemen efter varandra i en rasande fart.
Han var svår att hantera fysiskt och detta blev inte bättre när han började morra då vi bad honom att gå ner från soffan/sängen. Jag fick rådet att dra ner honom från sängen och lägga honom på rygg - jag skulle alltså bestraffa morrningarna och visa att det var jag som var ledaren.
Det i sin tur ledde till att Ville blev ännu mer osäker, morrade högre och till slut varnade han inte alls utan bet direkt.
Hundmöten var rena mardrömmen. Han gjorde aggressiva utfall i koppel och hamnade en hand eller ett ben i vägen - ja, då bet han av bara farten.
Det skulle ta mig en vecka att skriva ner hur Villes uppväxt har sett ut, så jag stoppar här. Man kan diskutera länge fram och tillbaka hurvida det brast i familjens ledarskap eller om vi bara gjorde saken värre genom att använda bestraffningar som borde förbjudas.
Idag ser Villes verklighet annorlunda ut. Han har fortfarande svårt för främmande människor och hantering, men inom familjen har vi byggt upp en relation på förtroende och tillit.
Jag använder mig av positiv förstärkning och även om Ville kanske inte är en klickerklok hund, så gör både han och jag vårt bästa för att få vardagen att fungera.