Älskade, älskade Ville.
Jag får svårt att andas när jag inser hur mycket plats du tar i mitt hjärta.
Du är så speciell och så vis. Tittar jag in i dina ögon ser jag tryggheten.
Du har fått stå ut med så mycket, mitt hjärta.
Alla gånger jag har flätat in fingrarna hårt, hårt i din päls. Skrikit i den. Gråtit i den.
Du har krafsat och gnällt utanför badrummet, så att jag har varit tvungen att sluta skära och resa mig upp igen.
Du har tittat på mig med anklagande blick när jag har räknat piller i handflatan.
Du har skyddat mig från hårda sparkar och slag från dem vi trodde vi älskade.
Jag glömmer aldrig när du la dig slickad mot min kropp på golvet och högg så fort hans hand kom i närheten av mig.
När du blev utestängd från sovrummet och du skällde och skällde, tills han tappade fokus och jag kunde ta mig därifrån.
Du är en livräddare. Och jag är evigt tacksam.