Söndag kväll igen... tiden går så fort. Livet rusar förbi utan att jag hinner leva. Det är inte lätt när det är svårt, och det är svårare när det nästan aldrig är lätt.

Idag mår jag skitdåligt och jag hatar att det går ut över hundarna. Jag vill dom inget ont, men det är klart att dom blir lidande när matte knappt orkar resa sig ur sängen & bråkar med dom andra i familjen.

Jag känner att jag måste ta mig ett steg vidare för att fortsätta orka. Kanske fungerar det inte att jag bor hemma kombinerat med behandlingen osv? Ändå vet jag att jag behöver någon som plockar upp mig när jag faller, men jag börjar undra om jag har för höga krav på min omgivning. Och när jag börjar tänka i dom banorna så kommer dom dömande tankarna direkt. Jag är i vägen. Jag drar ner min familj i skiten. Jag är värdelös och jag tar bara upp onödig plats här på jorden.

Men så plötsligt har jag en puffande, lagom blöt nos i ansiktet. Ett par ögon som tittar på mig under lugg. Jag får slita & dra hur mycket jag vill i pälsen. Jag får krama om honom hur hårt jag vill. Han slickar rent mina sår. Han öppnar mina ögon igen, drar med mig upp ur det ändlösa, mörka hålet. Ville vet precis vad han ska göra när han hittar mig söndertrasad. Kora har inte riktigt lärt sig än, men det kommer nog. Och än så länge så duger Ville mer än väl.