Tänk vad konstigt... att man ena sekunden kan vara fylld till bredden med kärlek för dessa underbara varelser som springer runt på fyra ben och är mjuka och fina.
Tänk att man i nästa sekund kan vara beredd att returnera dom till uppfödare och ursprungsland...

Efter gruppterapin idag så bjöd papi mig på lunch från Deli. Innan jag åt klädde jag på doggsen dubbla lager kläder och fyllde fickorna med godis. Vi gick ner på isen och dom sprang och vi var glada och lyckliga alla tre. På vägen hem kände jag mig stolt som orkade ta mig ut.

Jag sätter in pastan i micron och brer en macka med det godaste vitlökssmöret på jorden typ, som jag hade tagit från Deli, bara en liten klick i en servett för att jag just idag kände att "Damn vad gott det skulle vara med bröd och vitlökssmör från Deli!"
Mackan ligger färdigbredd och ser väldigt inbjudande ut och jag tänker att idag är en bra dag med vitlökssmör och allt.
När jag går för att hämta maten i micron, ungefär tre meter bort, ser jag i slowmotion i ögonvrån hur Koras tassar liksom smygande lyfter från parkettgolvet och hur huvudet precis hamnar i höjd med köksbordet där brödet ligger och luktar gott. Hon tar det försiktigt i munnen och då börjar jag skrika och vifta hejvilt med armar och ben och hon blir rädd och tappar det på golvet.
Puh, tänker jag. Det där går nog att rädda, hon tog ju så försiktigt.
Men nej, för då kommer den tjockaste, fulaste hunden i hela världen (som stått och iakttagit Kora in action med avundsjuka i blicken) och plockar upp brödbiten.
Vid det här laget är jag framme och kastar mig över honom och bänder upp käkarna på fettot, som kämpar för sitt liv med att svälja.
Jag lyckas till slut skaka ut en slemmig brödbit med den godaste vitlökssmöret i hela världen på golvet, bara för att inse att det inte längre är ätbart.

Nu sitter dom som två små ljus och tittar som snela hestar på mig när jag äter pastan UTAN brödet med det godaste vitlökssmöret i hela världen.

INTE O-K.